I går åkte jag på valskådning i Húsavík.
Vi hade kört nästan fyra timmar för att komma dit efter att vår ursprungliga tur hade bokats om på grund av vädret.
Och vi såg knölvalar. 🐋
Nästa dag började jag fundera på om Island fortfarande borde jaga valar.
Inte riktigt dit jag hade väntat mig att den här bilresan skulle ta mig. 😂
Det började med en fråga på ett museum
Det fanns en fråga till besökarna om vad de tyckte om valfångst och om den borde fortsätta.
Och jag visste verkligen inte vilket svar jag skulle ge.
Innan jag kom till Island hade jag alltid förknippat valfångsten här med tradition.
Och om jag ska vara rättvis påverkade det hur jag såg på den.
Jag känner mig obekväm med att utomstående kommer till ett annat land och genast bestämmer att något lokalbefolkningen har gjort i generationer är fel bara för att vi inte skulle göra det.
Island har definitivt en lång historia som involverar valar.
Men ju mer jag lärde mig, desto mer insåg jag att dagens industriella kommersiella jakt på stora sillvalar inte riktigt är den enkla, flera hundra år gamla mattradition jag hade föreställt mig.
Sedan gick vi och åt middag.
Och plötsligt fanns det val på vårt bord
Vi beställde en lokal charkbricka.
Och där var den.
Sillval.
Jag åt den inte.
Min partner provade.
Hans omdöme?
”Det smakar som rökt oxfilé.”
I går hade vi betalat för att åka ut med en båt och titta på knölvalar.
I kväll hade val, helt oavsiktligt, dykt upp på vårt middagsbord.
Och då började jag ställa frågor.
Vem äter egentligen all den här valen?
Det var här min affärshjärna tog över.
Vem köper den?
Hur många valar jagas egentligen?
Hur många människor är beroende av branschen?
Tjänar den ens pengar?
Svaren var inte riktigt vad jag hade väntat mig.
En ekonomisk bedömning beställd av Islands ministerium 2023 drog slutsatsen att valfångstens direkta påverkan på den bredare isländska ekonomin var liten. Den fann också att valfångstverksamheten inte hade varit lönsam under det föregående årtiondet.
Japan har historiskt varit en viktig destination för isländska sillvalsprodukter, men konsumtionen av valkött där har fallit dramatiskt — från toppen efter kriget till en mycket liten andel av dagens köttkonsumtion. Associated Press rapporterade om nedgången och branschens försök att återuppliva efterfrågan.
Och Islands kommersiella sillvalsfångst är i dag mycket liten jämfört med vad jag hade föreställt mig. Ett företag har den nuvarande kommersiella licensen.
Så då började jag undra:
Vad är det egentligen vi försöker bevara?
Men jag tycker inte heller att Island ska pekas ut ensamt
Det är nog här jag inte riktigt passar in på någon sida av debatten.
Skulle jag äta val?
Nej.
Tycker jag därför att jag ska bestämma att ingen annan får äta det?
Också nej.
Och om målet är att skydda valar vill jag titta på hela bilden.
Valar dödas inte bara avsiktligt.
De fastnar i fiskeredskap.
De blir påkörda av fartyg.
Vissa överlever. Andra gör det inte. Och många möten är svåra att dokumentera.
En vetenskapligt granskad studie av 379 knölvalar fotograferade runt Island fann att minst 24.8% visade tecken på att tidigare ha fastnat i fiskeredskap.
Det betyder inte att 24.8% dog. Det här var faktiskt valar som överlevt tillräckligt länge för att fotograferas.
Men det säger oss något viktigt: människans påverkan på valar sträcker sig långt bortom valfångst.
Och forskarna har fortfarande ingen tillförlitlig siffra på hur många stora valar som till slut dör av dessa möten.
Avsiktlig valfångst är däremot väldigt lätt att räkna.
Vi vet att de där 80 finns.
Men om vi verkligen försöker skydda valar vill jag också veta hur många som dödas eller skadas allvarligt av fiskeredskap och sjöfart — inte bara runt Island, utan runt om i världen.
Valar känner inte igen nationsgränser.
Så varför skulle ansvaret för att skydda dem stanna vid en?
Sedan insåg jag att det fanns ett annat sätt att se på saken
I går var jag en av dem som betalade för att se levande valar.
Och vi är många.
En vetenskapligt granskad studie från 2023 om Islands valskådningsbransch rapporterade att omkring 364,000 personer åkte på valskådning på Island 2019.
Och de turisterna betalar inte bara för båten.
De bor på hotell.
De äter på restauranger.
De köper bränsle.
De hyr bilar.
De handlar.
De reser runt på Island.
Vi körde nästan fyra timmar eftersom vi ville åka på valskådning i Húsavík.
Det ekonomiska värdet av den resan var definitivt inte begränsat till det vi betalade valskådningsföretaget.
Och sedan slog det mig.
Kanske är den mest lönsamma valen den man inte fångar.
En levande val kan ses i dag.
En annan båt kan se den i morgon.
Fler turister kan kanske se den nästa säsong.
Samma val kan skapa turistintäkter gång på gång.
En jagad val ger sitt ekonomiska värde en gång.
Det betyder inte automatiskt att kommersiell valfångst borde förbjudas.
Men ur ett rent affärsmässigt perspektiv är det en intressant jämförelse.
Särskilt när marknaden för valkött krymper samtidigt som människor gärna reser tvärs över Island och betalar bara för möjligheten att se en levande val.
Så borde Island sluta med valfångst?
Jag vet fortfarande inte om jag skulle kryssa JA eller NEJ på museets fråga.
Och faktiskt börjar jag tro att det är fel fråga.
Jag vill inte äta val.
Jag förstår varför någon annan kanske vill det.
Jag tycker inte att Island ska pekas ut som *det* stora valproblemet medan fiskefartyg och handelsfartyg rör sig över hav runt hela världen.
Om vi menar allvar med att skydda valar vill jag hellre titta på hela bilden: kommersiell jakt, intrassling i fiskeredskap, fartygskollisioner, populationsnivåer och hållbarhet.
Och jag skulle göra det till ett internationellt samtal.
Samtidigt rör sig Islands egen debatt framåt. Regeringen har sagt att den avser att lägga fram ett lagförslag i parlamentet i februari 2027 för att uppdatera valfångstlagen, med ett permanent förbud bland alternativen som övervägs. Det är ett förslag — ännu inte lag.
Men det finns en annan del av det här som är mycket enklare för mig.
Affärer.
Om människor vill ha en produkt, populationen kan bära verksamheten på ett hållbart sätt, lagen tillåter den och någon kan skapa en livskraftig affär av den, då är det en diskussion som Island måste ha.
Men om kunderna försvinner och själva verksamheten inte längre går ihop ekonomiskt, varför fortsätta kämpa för att bevara den?
Kanske behöver vi inte en ändlös ideologisk debatt.
Kanske fattar ekonomin till slut beslutet.
Jag gick in på museet med tanken att valfångst helt enkelt var en isländsk tradition.
Jag kom ut osäker.
Sedan dök val oväntat upp på vår charkbricka.
Jag började ställa frågor.
Och efter att ha tittat på båda sidor har jag fortfarande inte blivit för valfångst.
Jag har inte heller blivit en aktivist mot valfångst.
Jag tycker bara att frågan är mycket större än ”Borde Island jaga valar?”
Och kanske, ur ett affärsperspektiv, mycket enklare.
Kanske är den mest lönsamma valen den man inte fångar.
För valfångst är i slutändan också en affärsverksamhet.
Och precis som i alla andra verksamheter:
**Ingen marknad. Inga pengar. Gå vidare.**
Och jag? Jag håller mig till valskådning. 😂
---
*Siffror och politiskt läge kontrollerade den 13 september 2026. Fångstsiffror kan ändras under säsongen.*