När jag såg min lägenhet i Spanien på visning stod det redan två enkelsängar i ett av sovrummen.
Och det fanns gott om plats att gå runt dem.
Perfekt.
Jag tänkte hyra ut lägenheten och ville ändå ha två enkelsängar där. Jag kunde med egna ögon se att de fick gott om plats.
Jag gillade också verkligen hur lägenheten var möblerad. Den hade en spansk känsla, och det var en del av charmen. En anledning till att jag inte hade något emot att köpa vad som skulle vara en möblerad fastighet var att jag trodde att jag kunde behålla några av möblerna, bevara en del av karaktären och spara lite pengar.
Efter att köpet var klart hade det mesta av möblerna jag sett under visningarna tagits bort. Några av de dekorativa möblerna var precis sådana jag gärna hade behållit.
Sängarna var en annan sak. Att byta sängar och madrasser var ett självklart hygienbeslut för mig, särskilt eftersom jag möblerade lägenheten för uthyrning.
Så jag köpte två nya enkelsängar.
De fick plats.
Men plötsligt fanns det knappt något utrymme att röra sig.
Va?
Jag hade gått runt två sängar i exakt samma sovrum förut.
Väggarna hade inte flyttat på sig.
Det hade sängarna.
Det här var inte första gången jag möblerade ett hem
Jag tror att det här var ungefär det femte hemmet jag möblerade — vilket nog är precis varför jag inte tänkte efter en extra gång.
Jag kände redan till de europeiska möbelmått jag var van vid. Hemma är vår säng 200 cm lång eftersom min partner är lång.
För uthyrningen köpte jag helt vanliga sängar som var 190 cm långa. Inte de 200 cm vi har hemma. Inga enorma sängar. Bara 190 cm.
Och även de förändrade det användbara utrymmet i rummet helt.
Det här var helt enkelt första gången jag möblerade en fastighet i Spanien.
Jag hade inte mätt de ursprungliga sängarna, så jag kan inte nu påstå vilka exakta mått de hade. Men planlösningen blev plötsligt begriplig om de hade varit kortare — möjligen 180 cm i stället för 190 cm.
Och att jag aldrig hade mätt dem blev den verkliga lärdomen.
Sedan fastnade jag i ett kaninhål av spanska sängmått
Det som började med ”Varför får mina sängar inte plats som de gamla?” blev faktiskt intressant.
Spanien har gott om de moderna sänglängder vi känner till i dag, däribland 190 och 200 cm. Men det finns också mått jag inte var van att använda.
EROSKI Consumers guide till sängmått anger till exempel 90 × 190 cm som ett spanskt standardmått för enkelsängar, men dokumenterar också längder på 180 cm och 200 cm. Den tar även upp andra bredder och kombinationer och förklarar att sängmått varierar mellan länder på grund av traditioner, medellängd och andra faktorer.
Skillnaden som betydde mest i mitt sovrum var inte dramatisk på papperet.
180 cm jämfört med 190 cm.
Tio centimeter.
Men ta bort tio centimeter från gångutrymmet mellan en säng och ett skåp, så känns tio centimeter plötsligt enormt. Sängramens yttermått kan också vara större än madrassen, så numera mäter jag båda.
Den praktiska lärdomen var inte ”Spanska sängar är små.” Det skulle vara för förenklat.
Den var:
”Enkel”, ”dubbel”, ”king” och ”standard” är etiketter. Mått är fakta.
Nu bryr jag mig om de faktiska centimetrarna.
Sedan blev historien ännu mer intressant
Min lägenhet är från tidigt 1980-tal, så jag började undra om de äldre möblerna helt enkelt hörde till den tiden.
Det var då jag lärde mig något jag verkligen inte hade vetat.
Forskning som rapporterats av Spaniens CSIC, baserad på Spaniens nationella hälsoundersökning, fann att spanjorer födda 1982 i genomsnitt var omkring 10 cm längre än dem som föddes 1910. De ungefärliga medelvärdena steg från 166 till 177 cm för män och från 155 till 162 cm för kvinnor.
CSIC kopplar den långsiktiga förändringen till förbättringar i levnadsförhållanden, kost, sanitet och bredare socioekonomisk utveckling.
Den spanska madrasspecialisten Colchones.es förklarar också att standardlängden på madrasser med tiden gick från 180 cm till 190 cm, och att 200 cm nu också räknas som standard när den genomsnittliga kroppslängden ökat. Deras guide till sängbottnar gör samma historiska poäng.
Det bevisar inte den exakta åldern eller storleken på sängarna jag såg — jag mätte dem aldrig. Men det gör en kortare äldre säng i en lägenhet från tidigt 1980-tal fullt rimlig.
Annan generation. Andra möbler. Samma väggar.
Och faktiskt fungerade de gamla möblerna
Det är den delen jag inte vill tappa bort i den här historien.
Jag gillade originalmöblerna. Jag såg inte på dem och tänkte att de var konstiga, gamla eller löjligt små. Tvärtom: några av dem gav lägenheten precis den spanska karaktär jag gillade, och jag hade behållit några av de dekorativa möblerna om de hade funnits kvar.
Rent praktiskt fungerade möblerna också väldigt bra i rummen.
Om jag möblerade ett hem bara för mig själv och en säng på 180 cm passade mig bekvämt, varför skulle jag automatiskt ge ytterligare 20 cm av ett litet sovrum till en madrass jag inte behövde?
Jag skulle välja gångutrymmet.
Man kan ändra möblerna. Man kan inte ändra väggarna.
Men jag möblerade för dagens uthyrningsmarknad
Mina behov var annorlunda.
Jag möblerade inte sovrummet efter min egen längd eller de tidigare ägarnas behov. Jag möblerade för gäster och hyresgäster som kunde komma varifrån som helst.
Så jag ville ha moderna sängar där många olika människor skulle kunna sova bekvämt.
Sängarna på 190 cm fick stanna.
Något annat fick krympa.
Skåpen förlorade. 😂
Jag valde smalare, grundare skåp så att jag kunde få tillbaka en del av gångutrymmet.
Och där blev det som såg ut som ett litet problem med sängmått också en fråga om fastighetskostnader.
Standardmöbler är i allmänhet lättare att hitta och billigare. Om ett rum behöver ett ovanligt grunt skåp, ett mindre vanligt mått eller så småningom en specialbyggd möbel blir alternativen färre och kostnaden kan stiga.
Några centimeter kan bli pengar.
Det är därför jag numera tar med mitt eget måttband
Den här erfarenheten förändrade hur jag går på fastighetsvisningar.
Nu tar jag med ett måttband och mäter själv om jag på allvar överväger en fastighet.
Jag frågar inte bara om två sängar får plats. Jag kontrollerar:
- de användbara måtten från vägg till vägg
- längden och bredden på madrassen jag faktiskt tänker köpa
- sängramens yttermått
- skåpens djup
- gångutrymmet som blir kvar
- om dörrar och skåpdörrar kan öppnas ordentligt
- var uttag, element och fast inredning sitter
- vilka som faktiskt ska sova i rummet
Sedan väljer jag madrassmåttet först och planerar ramen och förvaringen runt det.
Kanske löser ett grundare skåp problemet. Kanske måste något specialanpassas. Kanske är rummet helt enkelt inte lika användbart för min tänkta uthyrning som det först verkade.
Inget av det gör automatiskt fastigheten dålig.
Men det kan förändra vad jag behöver lägga ut.
Och jag upptäcker det hellre med ett måttband i handen än när två nya sängar redan står i rummet.
Det är precis den sortens lärdom som ligger bakom min Property Viewing Companion
Inte för att det finns en ruta där det står:
KOLLA EFTER KORTA SPANSKA SÄNGAR. 😂
Det gör det inte.
Det är för att erfarenheter som den här förändrade hur jag går på fastighetsvisningar.
Mät. Fotografera. Skriv ner.
Dokumentera vad du faktiskt tittar på i stället för att lita på det du antar är standard — eller det du tror att du kommer att minnas senare.
De små lärdomarna samlades genom köp, renovering och möblering av fastigheter och blev så småningom en del av tankesättet bakom min Property Viewing Companion i Spain Property Buyer Toolkit.
För kontroller inför köp handlar inte bara om att hitta det enorma juridiska eller konstruktionsmässiga problemet.
Ibland handlar det om att märka att något helt vanligt inte har den storlek man antog.
Och det kan också kosta pengar.
Så nu ingår det här bland mina måsten på fastighetsvisningar:
Telefon. Bilder. Frågor. Måttband.
Tydligen är det den jag har blivit.
Efter att ha möblerat omkring fem hem lärde mitt första i Spanien mig något jag på något sätt inte hade behövt lära mig tidigare:
”Jag kan se två sängar” är inget mått. 😂
— Gene | Clueless Gene
Att köpa fastighet utomlands, en oväntad lärdom i taget.