Island skulle vara min belöning.
Jag hade precis gjort klart Spain Property Buyer Toolkit, och tydligen var min idé om avkoppling efter månader med kalkylblad, guider och fastighetsberäkningar att flyga till Island, hyra en bil, köra mer än 2,400 kilometer runt en ö, klättra upp på vulkaner, paddla kajak mellan isberg, jaga valar och jaga norrsken.
Väldigt avkopplande.
Vi hade sju dagar.
Planen var ambitiös: köra Ringvägen, lägga till Snæfellsnes, se vattenfall, glaciärer, vulkaner, valar, svarta stränder och — förhoppningsvis — äntligen få se den sortens norrsken som faktiskt dansar.
Jag hade sett norrsken tidigare i Tromsø. Det var grönt, vackert och tydligt synligt med blotta ögat.
Men jag ville ha den löjligt dansande varianten.
Island gav mig den.
Två gånger.
Och som vanligt hände det när jag inte riktigt väntade mig det.
Planen: i princip hela Island på en vecka
Jag tycker egentligen inte om att planera.
Min partner gör det.
Han vill veta var vi ska sova, särskilt efter att vi kollade Vík och upptäckte att bara två ställen fortfarande hade ledigt.
Han ville också boka en husbil.
Jag vägrade.
En husbil skulle ha inneburit långsam körning, och vi hade redan mycket av Island att hinna med.
Så vi kompromissade: han fick lite trygghet, och jag fick lov att planera lite. 😬
Jag bokade allt fem dagar före flyget, vilket är ungefär så organiserad som jag brukar bli.
Hotell och tre upplevelser var bokade.
Allt däremellan lämnades medvetet öppet.
Det visade sig vara helt rätt.
Island är inte riktigt ett land där man kör direkt från A till B.
Man kör tjugo minuter, ser något, stannar.
Ser hästar? Stanna.
Ånga som kommer upp ur marken? Stanna.
Intressant väg som man inte hade tänkt ta? Ta den.
Plötsligt tar den noggrant beräknade tvåtimmarskörningen fyra timmar.
Det här var planen: sju dagar, sju rutter eller regioner. Ett oavsiktligt 7×7.
Södern: vattenfall, svarta stränder och att bli blöt helt i onödan
Vi började med den klassiska isländska vykortsrutten.
Hveragerði gav oss en första smak av det geotermiska landskapet innan vi fortsatte till Seljalandsfoss och Skógafoss.
Vid Skógafoss lade Island till en dubbel regnbåge, eftersom en enda tydligen skulle ha varit för diskret.
Därifrån åkte vi till Sólheimajökull.
Vi gjorde ingen guidad glaciärvandring, men vi gick hela vägen fram till själva glaciärens kant — tillräckligt nära för att se var isen börjar och landskapet förändras helt.
Det var vår första riktiga närkontakt med en isländsk glaciär.
Sedan kom Reynisfjara och dess berömda svarta sand.
Den kvällen väntade en av de tre upplevelser jag medvetet hade bokat: ridning nära Vík.
Islandshästar är små, löjligt fotogeniska och tas på stort allvar.
Min var en 28-årig häst som hette Drösul frá Ási.
Bara det gjorde honom minnesvärd.
Hans stallprofil beskrev honom som kelig, entusiastisk och ibland övertygad om att han vet bättre än sin ryttare.
Det stämde.
En sak som är värd att veta: ridturer på Island har vanligtvis viktgränser för ryttare.
Dagen då Island började kännas annorlunda
Glaciärdagen var då Island slutade kännas som en samling berömda sevärdheter och började kännas speciellt.
Vi stannade vid Fjaðrárgljúfur, korsade de enorma lavafälten i Eldhraun och fortsatte mot Skaftafell och Jökulsárlón.
Jag hade bokat kajakpaddling på glaciärlagunen.
Det blev min favoritupplevelse under hela resan.
Det är något märkligt med att paddla mellan isbitar som har brutits loss från en glaciär.
Man är tillräckligt nära för att se de olika blå nyanserna och smutsen som är fångad inne i isen. Allt känns enormt och helt stilla.
Sedan fick jag en idé.
Jag frågade om jag kunde ta en av de små isbitarna.
Det blev lite diskussion.
Ganska mycket diskussion, faktiskt.
Till slut fick jag behålla en.
Så i stället för att ta med den tillbaka till hotellet som souvenir åt jag förstås upp den.
Ja.
Jag åt en bit glaciäris medan jag paddlade kajak.
Och vattnet?
Lite salt.
Island: där tydligen även souvenirerna kan bli snacks.
Efteråt gick vi över vägen till Diamond Beach.
Det fanns en diamant.
Island överdriver sin marknadsföring ibland.
Men kajakpaddlingen?
Absolut värd det.
Östern: Island jag inte hade väntat mig
Östfjordarna var lugnare.
Och det gillade jag.
Vi stannade i Djúpivogur, körde längs kusten och fick till och med syn på en val från vägen.
Senare, över fish and chips i Egilsstaðir, träffade vi ett franskt par som hade tagit med sin egen bil till Island.
De berättade att de hade varit där omkring 25 gånger.
Tjugofem.
Jag gillade Island.
Jag var inte säker på att jag gillade någon plats på en 25-gångersnivå.
Jag beundrade engagemanget.
Senare åkte vi till Stuðlagil Canyon, ännu en påminnelse om att några av de bästa platserna kräver ansträngning.
Man går ner.
Och sedan måste man tyvärr gå upp igen.
Vi avslutade dagen på Blábjörg med bastu och samtal med andra resenärer — ett annat par som körde ungefär vår rutt och en amerikan som redan hade vandrat runt på Island i fem veckor.
De där slumpmässiga samtalen blev också en del av resan.
Kapplöpningen till valarna
Valskådningen skulle vara enkel.
Det var den förstås inte.
Vår tur från Húsavík behövde bokas om på grund av vädret, vilket plötsligt gjorde nästa dag till en kapplöpning från öster för att hinna till den nya avgången.
Så vi gjorde det varje förnuftig resenär skulle göra.
Vi skyndade tvärs över Island för att leta efter ett djur som kanske eller kanske inte skulle dyka upp.
Tre knölvalar dök upp.
Värt det.
De blåste vid ytan, höll sig runt båten och dök så småningom, med stjärtfenorna i vädret när de försvann.
Det märkliga kom senare.
Efter att vi hade ägnat eftermiddagen åt att beundra valar i havet dök valkött upp på en lokal charkbricka den kvällen.
Min partner provade det.
Jag gjorde inte det.
Det blev senare en helt separat diskussion om isländsk valfångst, turism och om valskådning helt enkelt kanske är en bättre affär än valjakt.
Det är en av de saker jag gillar med att resa.
Man kan börja dagen med att beundra något och avsluta den med att diskutera ekonomin i att äta det.
Mývatn: Island skruvar upp volymen
Om södern är Island gjort för vykort är Mývatnområdet platsen där landet börjar briljera geologiskt.
Vi klättrade upp på Hverfjall och började gå runt kraterkanten.
Vinden var redan stark, men halvvägs runt bestämde Island tydligen att hagel skulle förbättra upplevelsen.
Vi gav upp tanken på hela varvet.
Det väntade ändå ingen medalj på oss vid slutet.
Sedan kom Dimmuborgir, Grjótagjá, Hverir, Krafla, Víti och Leirhnjúkur.
Leirhnjúkur blev min näst bästa plats på Island.
Inte för att det är den vackraste.
Det är det inte.
Det känns rått.
Landskapet ser ofärdigt ut, som om jorden har öppnats och ingen har brytt sig om att sätta ihop den igen.
Ånga stiger ur marken. Lavafält breder ut sig runt en. Färgerna ser knappt naturliga ut.
Det kändes som det Island jag hade föreställt mig innan jag kom.
Vi avslutade området vid Goðafoss — det breda, hästskoformade vattenfallet — innan vi fortsatte norrut.
Norden överraskade mig
Jag visste att södern skulle vara vacker.
Jag väntade mig att Snæfellsnes skulle vara vackert.
Norden var överraskningen.
Kustvägen kändes helt annorlunda, särskilt runt Siglufjörður.
Jag gillade verkligen Siglufjörður.
Det kändes som en plats där folk faktiskt bor, snarare än något ordnat för turister.
Vi fortsatte genom Hofsós, tankade i Blönduós och stannade vid Kolugljúfur.
Nära området kring Erik den röde råkade vi också hamna mitt i Réttir, Islands traditionella årliga fårinsamling, då bönder hämtar ner fritt strövande får från bergen.
Det var fårtrafik.
Vid det laget hade vi kört genom så många tunnlar att jag hade slutat räkna.
Vid ett tillfälle hittade vi till och med får som låg inne i en tunnel, tydligen för att söka skydd från vinden.
Väldigt Island.
Norrskenet: precis det jag hade väntat på
Jag hade kollat norrskensprognosen nästan maniskt.
Vi hade redan sett ett svagt grönt norrsken runt Vík tidigare under resan.
Vackert, men inte det jag hade väntat på.
Sedan, nära Hauganes, levererade Island äntligen.
Det här rörde sig.
Det dansade.
Det var precis det jag hade hoppats få se.
Det är det som är grejen med norrsken.
Man kan planera resan, kolla prognosen och hitta mörkast möjliga plats.
I slutändan bestämmer himlen.
Snæfellsnes: tydligen hade jag tittat på vulkanen hela dagen
Vår sista hela dag tog oss runt Snæfellsnes.
Saxhóll Crater. Djúpalónssandur. Lóndrangar. Búðir. Arnarstapi. Ytri Tunga. Snæfellsjökull.
Vid Djúpalónssandur hittade jag de gamla lyftstenarna som en gång användes för att testa om män var starka nog att arbeta på fiskebåtar.
Självklart var jag tvungen att prova.
Det finns fyra.
Den minsta väger 23 kg.
Nästa, 54 kg.
Sedan 100 kg.
Och till sist 154 kg.
Historiskt behövde man klara åtminstone stenen på 54 kg för att kvalificera sig som roddare.
Jag klarade den första.
Den på 23 kg.
Så jag skulle tydligen inte ha kommit med i fiskebesättningen.
Tur att jag upptäckte det flera hundra år för sent.
Sedan var det Snæfellsjökull.
Fast jag förstod först inte att det enorma glaciärtäckta berget jag hela tiden fotograferade var Snæfellsjökull.
Till slut frågade jag vilket det var.
Det visade sig att jag i princip hade tittat på det hela dagen.
Det är därför varumärket heter Clueless Gene.
Reykjanes: en sista överraskning
Efter Snæfellsnes åkte vi söderut mot Reykjanes för vår sista natt.
Vid det här laget trodde jag att Island nog hade visat oss allt det tänkte visa.
Tydligen inte.
Vi stannade vid bron mellan kontinenterna och åkte sedan till Gunnuhver, där marken återigen ångade och bubblade — ett passande isländskt sätt att avsluta en vecka med vulkaner, lavafält och geotermiska landskap.
Vi hade stått vid Gunnuhver och tittat på ångan i mörkret när himlen började uppträda.
Sedan, på vägen mot Hotel Bóli, dök norrskenet upp igen.
Vi stannade.
Körde lite längre.
Stannade igen.
Och även efter att vi hade nått hotellet fortsatte det att dansa.
Det blev vår tredje norrskensnatt under resan — efter Vík och Hauganes — och en av de starkaste.
För en resa som hade börjat med min förhoppning om att Island äntligen skulle ge mig det där löjligt dansande norrskenet var det ett ganska bra sätt att avsluta.
Vad skulle jag göra annorlunda?
Jag skulle ta det lite långsammare.
Inte dramatiskt.
Jag gillar fortfarande bilresor och ångrar inte att vi körde Ringvägen.
Men sju dagar för Ringvägen plus Snæfellsnes är snabbt.
Tio dagar hade varit bättre.
Det jag skulle behålla är flexibiliteten.
Boka det som verkligen behöver bokas.
Lämna utrymme runt allt annat.
Vädret förändras.
Valar bryr sig inte om din resplan.
Man upptäcker platser man inte visste fanns.
Och ibland bestämmer man sig helt enkelt för att köra vidare.
Skulle jag åka tillbaka?
Ja.
Men inte i morgon.
Vi hann med enormt mycket på sju dagar, och jag känner inget behov av att genast återvända och upprepa Ringvägen.
Men jag skulle komma tillbaka för ett annat Island.
Höglandet.
För den här gången fick jag däremot precis det jag kom för.
En belöning efter att ha gjort klart Toolkit.
Även om min version av en belöning tydligen inte är särskilt avkopplande.
Vad som faktiskt hände: 7×10
Vi hade planerat 7 rutter på 7 dagar — vår oavsiktliga 7×7-bilresa på Island.
Till slut hade det blivit 7×10: sju dagar, tio bilrutter runt Island.
Och först efteråt upptäckte jag ännu ett helt oplanerat mönster.
Vi körde 2,422 kilometer, avverkade 10 rutter, utforskade 3 kratrar och 3 kanjoner — allt på bara 7 dagar.
Lägg till 3 knölvalar och 3 norrskensnätter, så hade vi på något sätt fått ett helt oplanerat 3–3–3–3 längs vägen.
Inget av det var planerat.
Inte heller att äta en bit glaciäris medan jag paddlade kajak mellan isberg.
Eller att upptäcka att jag förmodligen inte skulle ha kvalificerat mig för en isländsk fiskebesättning.
Och kanske är det den bästa lärdomen Island gav mig.
Man behöver tillräckligt med plan för att fortsätta framåt — boende, sådant som verkligen måste bokas och någon idé om vart man ska härnäst.
Men man behöver också tillräckligt med frihet för att stanna.
För hästarna.
För ångan som kommer upp ur marken.
För vägen man plötsligt bestämmer sig för att ta.
För valen man får syn på från bilen.
Eller för himlen när den plötsligt börjar dansa.
Vi planerade tillräckligt för att ta oss runt Island.
Resten hände längs vägen.
Och om du vill ge dig på vår 7×10-bilresa på Island utan att lägga tiotals timmar på att lista ut hur alla rutterna hänger ihop har jag redan gjort den delen.
Inte illa för en avkopplande belöning.