Vissa platser besöker jag och tänker: härlig semester, men jag behöver inte äga något här.
Sardinien är inte en av dem.
Jag har tittat på fastigheter där tidigare, och jag letar fortfarande. Inte för att jag tror att varje billigt hus eller markområde automatiskt är ett fynd, utan för att Sardinien har den kombination jag ständigt återkommer till: utrymme, karaktär, vackra stränder och möjligheten att hitta något som känns som ett riktigt långsiktigt projekt.
Jag har inte köpt något där än, och jag tänker verkligen inte köpa något bara för att det har ett vackert stenhus, några hektar mark och ett oemotståndligt pris.
Men jag kan verkligen se mig själv investera på Sardinien när rätt fastighet dyker upp.
Och just nu letar jag.
Det här är annorlunda än platserna jag strök
Georgien blev ett nej för mig. Albanien blev ett nej för mig.
Sardinien har fått stå kvar på listan.
Det jag är intresserad av nu är inte en exklusiv lägenhet nära en småbåtshamn. Jag är mycket mer intresserad av en gård, en fastighet på landsbygden eller mark med en byggnad som så småningom skulle kunna passa in i min Farm by 50-idé.
Det innebär också att kontrollerna inför köpet blir mer komplicerade.
Sedan gav min sardiska granne mig en varning
Jag råkar känna någon från Sardinien, och när jag nämnde att jag letade där kom varningen direkt:
Kontrollera handlingarna och skatterna ordentligt.
Inte precis den romantiska delen av att köpa en gård.
Men det var användbart.
Annonser för fastigheter på landsbygden kan vara farligt lockande. ”Hus med mark” låter enkelt. I verkligheten vill jag veta vad som är registrerat, vad som är lagligt, hur marken är klassificerad, om varje byggnad på bilderna finns på papperet, hur tillfart och vatten faktiskt fungerar och om min tänkta användning är tillåten.
Ett hus kan se perfekt ut och ändå väcka frågor om vad som lagligen får renoveras, byggas upp igen eller användas.
En lägenhet fångade först min uppmärksamhet
Fastigheter på Sardinien har fångat min uppmärksamhet tidigare. Under en tidigare resa stannade jag till och med vid ett mäklarfönster för att fotografera en lägenhet som annonserades i Liscia di Vacca. Jag tittar ofta i mäklarfönster när jag reser — man vet aldrig var en intressant möjlighet kan dyka upp.
Den annonsen gällde en lägenhet. Det var inte gården jag hittade senare, och det var inte en fastighet som jag besökte eller köpte.
Sedan hittade jag en gård
Nyligen hittade jag precis den sorts fastighet som gör att Sardinien står kvar på min lista.
Mark. Utrymme. Potential.
Sedan lade säljaren märke till mitt schweiziska telefonnummer och gjorde ett antagande om mig. Han varnade för att schweiziska medborgare, enligt honom, inte hade rätt att köpa en fastighet på Sardinien större än 2,000 kvadratmeter.
Jag hade inte berättat vilken nationalitet jag har.
Men meddelandet fångade min uppmärksamhet, för oavsett om hans antagande om mig var rätt eller fel var den juridiska frågan bakom det värd att kontrollera.
Den historien blev Del 2: Gården på Sardinien som kom med en varning om 2,000 m².
Billig mark kan bli dyr väldigt snabbt
Utgångspriset är bara den första siffran.
Om en fastighet behöver få sin juridiska status ordnad, infrastruktur, en ny vattenlösning, arbeten på tillfarten, renovering, professionella utlåtanden eller skatter jag inte har budgeterat för kan fyndet försvinna väldigt snabbt.
En billig gård är inte billig om hälften av byggnaderna inte är ordentligt registrerade.
Ett stort markområde är inte särskilt användbart om jag inte kan använda det till det jag hade tänkt mig.
Och en fastighet för €50,000 kan bli betydligt dyrare när jag upptäcker vad som behöver legaliseras, anslutas, repareras eller beskattas.
Det här är en anledning till att jag inte har något emot att ett köp tar lång tid.
Jag missar hellre en fastighet än ärver någon annans olösta problem.
Så är Sardinien fortfarande ett ja?
Ja.
Bara inte än.
Det här är inte en av mina berättelser om ”varför jag inte köpte där”. Åtminstone tror jag inte det.
Jag gillar ön. Jag gillar att det finns så många fastigheter på landsbygden. Jag gillar möjligheten att hitta något med mark i stället för bara ännu en lägenhet.
Jag har bara inte hittat fastigheten som gör mig tillräckligt trygg för att säga ja.
Kanske blir det gården jag undersöker just nu. Kanske upptäcker jag något i handlingarna som får mig att avstå.
Det är en del av processen.
Jag går mycket hellre miste om en fastighet för att jag ställde för många frågor än äger en för att jag inte ställde tillräckligt många.
Och om jag till slut köper på Sardinien lär jag ha en hel del historier att berätta om hur jag kom dit.
Fortsätt till del 2: Gården på Sardinien som kom med en varning om 2,000 m².
Det här är min personliga erfarenhet av att leta fastighet, inte juridisk rådgivning, skatterådgivning eller investeringsrådgivning. Regler kan bero på nationalitet, uppehållsstatus, fastighetsklassificering och den enskilda affären. Ett konkret köp i Italien bör kontrolleras av en italiensk notarie och lämpliga skatte-, juridik- och tekniska experter innan man binder upp pengar.