Jag reser mycket, men inte alltid av samma anledning, och definitivt inte alltid med samma personer.
Ibland för jobbet. Ibland helt för min egen skull. Ibland med vänner, min partner, min son eller oss alla tillsammans.
Jag tycker att alla de resorna betyder något.
Att vara en familj betyder inte att hela familjen måste vara med om varje upplevelse. Att vara i en relation betyder inte att man slutar behöva upplevelser som är helt ens egna.
Ibland reser jag för jobbet
Utifrån kan de resorna se ut som semester, men ibland är de bara jobb med en flygplats i mitten.
En fastighet behöver kontrolleras. Något behöver ordnas. Ett renoveringsproblem behöver tas om hand.
Självklart försöker jag ändå njuta av platsen. Det är nog därför en jobbresa plötsligt får en restaurang, en omväg eller ännu en fastighetsvisning på köpet. Jag verkar oförmögen att bara göra jobbet och åka hem. 😂
Ibland reser jag ensam
En gång när jag körde hem från Tyskland slutade telefonens navigation fungera. Okej, jag hade ju bilens navigation.
Sedan slutade den också fungera.
Så där var jag, någonstans mellan Tyskland och hemma, med två navigationssystem och absolut ingen navigation.
Jag gjorde det som varje förnuftig människa skulle göra.
Jag lämnade huvudvägen.
Jag försökte hitta någon med en fungerande telefon. I stället råkade jag utforska Laufenburg.
Det är därför det passar mig att resa ensam. Att gå vilse förstör inte automatiskt min dag. Min reaktion är ofta:
Tja… nu är jag här. Vad finns här?
Ibland hittar man rätt. Ibland hittar man någon annanstans först.
Ibland reser jag med vänner
Resor med vänner ger vänskapen ordentligt med tid. Man pratar på ett annat sätt, skrattar åt andra saker och hittar tillbaka till varandra utanför vardagens ansvar.
Visst, kategorierna förblir inte alltid prydligt åtskilda.
En gång reste jag med min son och en vän. Min vän uppmuntrade min son att dricka. Båda blev fulla.
Jag var så irriterad att jag sa när det var dags att gå: ”Ni försatte er själva i det här. Ni kan hjälpa varandra att gå.” 🤣
De vinglade iväg och stöttade varandra medan jag följde efter och ifrågasatte mina livsval.
Inte den gemenskap jag hade planerat. Definitivt ett minne.
Ibland är det bara jag och min partner
När jobb, fastigheter, barn och ansvar konkurrerar om uppmärksamheten kan en relation mest handla om logistik.
Vem gör vad? Vad behöver fixas? När åker vi? Har du ringt dem?
Och i vårt fall: ”Kan jag få sova en timme till?” 😂
Att resa bara vi två ger oss tid att vara ett par igen, inte bara två personer som driver ett liv tillsammans.
Ibland är det bara jag och min son
Tid ensam med sitt barn är annorlunda än familjetid. Man pratar på ett annat sätt. Lägger märke till andra saker. Skapar minnen som tillhör just den relationen.
Familjeresor ersätter inte det. De kompletterar det.
Och ibland reser vi alla tillsammans
De resorna blir en del av familjens gemensamma historia: platsen någon avskydde, restaurangen alla minns och katastrofen som blir rolig fem år senare.
Jag tycker inte att ett sätt att resa behöver ersätta de andra.
Lärdomen jag tog med mig
Olika människor lockar fram olika sidor av mig, och olika relationer behöver olika slags tid.
Att resa var för sig betyder inte att något saknas. Det ger mina vänskaper, relationen med min partner, relationen med min son, familjelivet och relationen med mig själv utrymme att finnas ordentligt.
De sakerna konkurrerar inte med varandra.
Det borde finnas plats i livet för allt det där.