Det första lyxköpet jag gjorde till mig själv var ett par klackskor från Christian Dior.
Det var 2008. Jag hade börjat på ett nytt jobb i juli, och i december flög jag till London för att fira.
Jag köpte dem delvis för att ha på jobbet, men de var också en belöning: något särskilt för att markera ett nytt kapitel i mitt liv.
Jag var SÅ glad över de där skorna.
Och jag var stolt över dem.
Jag har dem fortfarande. När jag tittar på dem minns jag exakt när jag köpte dem och varför.
Det är nog därför mina lyxsaker aldrig har känts som bara saker.
De markerar små milstolpar i mitt liv.
Men jag har inte alltid känt mig bekväm med att visa dem
Det finns en annan del av det minnet som jag ser helt annorlunda på i dag.
Någon kommenterade hur mycket pengar jag hade lagt på dem.
Och jag lät den kommentaren få mig att må dåligt över något som jag hade varit så glad och stolt över att köpa. Jag började till och med gömma sådana saker.
När jag ser tillbaka avskyr jag att jag lät någon annans åsikt ta bort en del av glädjen i något som betydde så mycket för mig.
Men kanske var jag helt enkelt inte lika trygg i mig själv ännu. Jag var yngre och brydde mig mer om vad andra tyckte.
Med åren blev jag tryggare i mig själv och mina förmågor. Och ju tryggare jag blev, desto mindre brydde jag mig om andras åsikter om de val jag gjorde för mig själv.
Vi spenderar alla på olika sätt
Något som du aldrig skulle lägga pengar på kan vara precis det som någon annan väljer att njuta av.
Och det är helt okej.
Dina köpvanor behöver inte se ut som mina. Mina behöver inte se ut som dina.
Jag förstod det ännu tydligare flera år senare, när en vän grät framför mig för att någon hade kritiserat henne för att köpa en lyxväska till sig själv.
Min första reaktion var:
Men det är ju hennes pengar. Hon har jobbat hårt för dem. Vad är det för fel med att belöna sig själv?
Det gjorde ont att se henne så ledsen. Varför skulle något hon hade varit glad över plötsligt få henne att må dåligt för att någon annan inte godkände det?
Kanske kunde jag då se något för hennes skull som jag inte hade kunnat se för min egen 2008.
Någon annans reaktion behöver inte bli ditt dåliga samvete.
Reaktionen kan spegla personens egen relation till pengar, prioriteringar och erfarenheter. Jag behöver inte döma det.
Men jag behöver inte bära den med mig heller.
Nästan 18 år senare…
Jag har fortfarande kvar de där Christian Dior-skorna.
Skillnaden är att jag inte längre minns dem med skam när jag tittar på dem.
Jag är stolt över att jag köpte dem.
Kanske behövde jag bli äldre och tryggare för att inse något som känns väldigt enkelt för mig nu:
Andra får ha sina köpvanor.
Jag har mina.
Och jag behöver inte må dåligt över det som gör mig glad bara för att någon annan inte skulle göra samma val.
Tyck om dig själv tillräckligt för att njuta av livet.